Del 9
Maolo suckade och skakade på huvudet. Han ville verkligen inte behöva ge sig in i stadens inre, men han insåg samtidigt att det var omöjligt att undvika. Han kastade en längtansfull blick på vattnet och skeppen bakom sig, som om han aldrig skulle få se dem mer, rätade till säcken på ryggen, försökte lite halvhjärtat blåsa håret ur ögonen och satte sedan av efter stråhatten som nästan hade försvunnit nu.
"Vad heter du?" ropade han när han var nästan jämsides med den märkliga människan.
"Carys." svarade hon, och saktade ned stegen en aning, såg sig om efter den mystiska kvinnan som tappat amuletten. Vinden ven längs den breda gatan, men trots vädret var det fullt av försäljare, tiggare och hantverkare som kantade gatan. Myllret kändes ovant för henne, speciellt efter sjöresan.
Trots att det började bli ganska kallt att gå runt i blöta kläder kunde hon inte tänka på något annat än att hitta sin förlorade amulett. Hennes goda lokalsinne hjälpte henne att ta sig tillbaka mot hamnen samma väg som hon gått tidigare men ju mer hon letade desto mer hopplös tedde sig situationen. Det var människor ute och vem som helst skulle kunnat plocka upp amuletten.
//Kläms
"Vad heter du?" ropade han när han var nästan jämsides med den märkliga människan.
"Carys." svarade hon, och saktade ned stegen en aning, såg sig om efter den mystiska kvinnan som tappat amuletten. Vinden ven längs den breda gatan, men trots vädret var det fullt av försäljare, tiggare och hantverkare som kantade gatan. Myllret kändes ovant för henne, speciellt efter sjöresan.
Trots att det började bli ganska kallt att gå runt i blöta kläder kunde hon inte tänka på något annat än att hitta sin förlorade amulett. Hennes goda lokalsinne hjälpte henne att ta sig tillbaka mot hamnen samma väg som hon gått tidigare men ju mer hon letade desto mer hopplös tedde sig situationen. Det var människor ute och vem som helst skulle kunnat plocka upp amuletten.
//Kläms
Del 8
Han såg fundersamt på den lilla träamuletten från bakom sin mörka lugg, sedan sträckte han plötsligt fram handen som för att hälsa.
"Maolo, skeppskonstruktör. Förklarar det mitt intresse? Fast du har nog rätt i det du säger. Låt oss leta upp ägarinnan så kan vi talas vid mer sedan."
Hon tvekade ett ögonblick, men kände sedan igen den utsträckta handen som ett av sydlänningarnas märkliga sätt att hälsa, och skakade hand med den mystiske främlingen som sa sig vara skeppskonstruktör.
"Angenämt, då förstår jag. Det låter som en bra idé, vad amuletten än är så ser den i varje fall ut att vara en kär ägodel, att döma av slitaget."
Hon såg sig omkring för att se om någon iakttog henne, och det var anledningen till den otrevliga känslan. Men vart hon än tittade såg hon ingenting utöver det vanliga. 'Vad kan det då vara?'
Fingrarna letade förstrött efter amuletten som brukade hänga runt halsen, som de brukade göra när hon sökte lösningen på ett obegripligt problem. Det var då hon insåg vad felet var. Halsbandet var borta! Den slitna läderremmen måste ha gått av och hennes kära amulett var borta. Hur skulle hon kunna hitta den i detta hav av människor?
//Kläms
"Maolo, skeppskonstruktör. Förklarar det mitt intresse? Fast du har nog rätt i det du säger. Låt oss leta upp ägarinnan så kan vi talas vid mer sedan."
Hon tvekade ett ögonblick, men kände sedan igen den utsträckta handen som ett av sydlänningarnas märkliga sätt att hälsa, och skakade hand med den mystiske främlingen som sa sig vara skeppskonstruktör.
"Angenämt, då förstår jag. Det låter som en bra idé, vad amuletten än är så ser den i varje fall ut att vara en kär ägodel, att döma av slitaget."
Hon såg sig omkring för att se om någon iakttog henne, och det var anledningen till den otrevliga känslan. Men vart hon än tittade såg hon ingenting utöver det vanliga. 'Vad kan det då vara?'
Fingrarna letade förstrött efter amuletten som brukade hänga runt halsen, som de brukade göra när hon sökte lösningen på ett obegripligt problem. Det var då hon insåg vad felet var. Halsbandet var borta! Den slitna läderremmen måste ha gått av och hennes kära amulett var borta. Hur skulle hon kunna hitta den i detta hav av människor?
//Kläms
Del 7
Mannen sken upp vid den märkliga människans svar. Äntligen någon som faktiskt visste något!
"Så vad är skeppet tillverkat av? Hur lång tid tog det att bygga?"
Smått obekväm i den märkliga situationen svarade hon:
"Vem är du som visar sådant intresse för båtbyggarna i norr? Att diskutera deras metoder på öppen gata är knappast vist..."
Hon hejdade sig för ett ögonblick då någonting på marken tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Hon plockade snabbt upp den lilla träamuletten, som är smått fuktig.
"Hmm, kanske den stressade hamnbadaren som sprang förbi har tappat denna?"
Medan hon gick längs stadens gator smög sig en smått olustig känsla fram. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på
vad det var men något var fel. Väldigt fel.
//Kläms
"Så vad är skeppet tillverkat av? Hur lång tid tog det att bygga?"
Smått obekväm i den märkliga situationen svarade hon:
"Vem är du som visar sådant intresse för båtbyggarna i norr? Att diskutera deras metoder på öppen gata är knappast vist..."
Hon hejdade sig för ett ögonblick då någonting på marken tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Hon plockade snabbt upp den lilla träamuletten, som är smått fuktig.
"Hmm, kanske den stressade hamnbadaren som sprang förbi har tappat denna?"
Medan hon gick längs stadens gator smög sig en smått olustig känsla fram. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på
vad det var men något var fel. Väldigt fel.
//Kläms
Del 6
Han såg tankfullt på den blöta unga kvinnan. Det var något med henne som fick honom att känna sig bekväm, något han vanligtvis inte gjorde bland människor. Han var trots allt i hamnen för skeppens skull, inte människornas. Sedan ryckte han på axlarna och vände sig tillbaka till stråhatten.
"Vilket träslag är skeppet byggt av?"
Hon nickade bekräftande mot kvinnan med det avvikande, lite vilda utseendet. "lätt hänt, speciellt en dag som denna."
Den långe främlingens fråga förbryllade henne. Var det en kuggfråga? Försökte han bara testa henne? Alla instinkter sa henne att något inte stod rätt till, men ändå var det något som höll henne kvar. Kanske skulle ett sanningsenligt svar bara vålla bekymmer, men ändå bestämde hon sig för att ta risken.
"Träslag? Ni vet lika väl som jag att båtbyggarna norr om Serfaslätten knappast bygger skepp av trä", sa hon menande.
Att leta efter nya kläder i hamnen verkade inte leda någon vart så kvinnan begav sig bort från hamnen och in i den myllrande storstaden.
//Kläms
Del 5
"Säg mig bara..."
Längre kom han inte innan han kände hur någon närmast gick in i hans axel. Han avbröt sig och snodde runt och fann en lite tilltufsad ung kvinna med väldigt slitna kläder. Det droppade om henne, och för en sekund dök tanken att hon skulle ha simmat in i Soaniens huvudstad upp, men han slog snabbt bort den. Vem skulle göra något sådant?
"Du får nog titta upp lite, Kellias hamn är trång. Och du lär bli sjuk sådär."
Smått lättad över avbrottet i den oväntade konversationen vänder hon sig till den dyblöta unga kvinnan som snubblat in i dem.
"Inget vidare väder för ett bad, inte sant? Skedde det en olycka vid bryggorna eller?"
"Förlåt mig, det var väldigt klumpigt av mig att gå in i er och avbryta ert samtal."
Vänd till den andre mannen (eller kunde det vara en kvinna?) sa hon:
"Eh... jo, man skulle kunna säga det." Om hon avslöjade att hon simmat in i staden skulle de antagligen ropa på hamnvakterna och då skulle hon med största sannolikhet bli utkastad igen och det fick absolut inte hända.
"Jag har varit väldigt tankspridd idag och råkade gå lite för nära kanten, så jag ramlade ner." 'Hoppas främlingarna köper denna lilla lögn,' tänkte hon.
"Ni råkar inte veta var jag kan få tag på torra kläder?"
//Kläms
Längre kom han inte innan han kände hur någon närmast gick in i hans axel. Han avbröt sig och snodde runt och fann en lite tilltufsad ung kvinna med väldigt slitna kläder. Det droppade om henne, och för en sekund dök tanken att hon skulle ha simmat in i Soaniens huvudstad upp, men han slog snabbt bort den. Vem skulle göra något sådant?
"Du får nog titta upp lite, Kellias hamn är trång. Och du lär bli sjuk sådär."
Smått lättad över avbrottet i den oväntade konversationen vänder hon sig till den dyblöta unga kvinnan som snubblat in i dem.
"Inget vidare väder för ett bad, inte sant? Skedde det en olycka vid bryggorna eller?"
"Förlåt mig, det var väldigt klumpigt av mig att gå in i er och avbryta ert samtal."
Vänd till den andre mannen (eller kunde det vara en kvinna?) sa hon:
"Eh... jo, man skulle kunna säga det." Om hon avslöjade att hon simmat in i staden skulle de antagligen ropa på hamnvakterna och då skulle hon med största sannolikhet bli utkastad igen och det fick absolut inte hända.
"Jag har varit väldigt tankspridd idag och råkade gå lite för nära kanten, så jag ramlade ner." 'Hoppas främlingarna köper denna lilla lögn,' tänkte hon.
"Ni råkar inte veta var jag kan få tag på torra kläder?"
//Kläms
Del 4
Han hörde knappt den hårda tonen, så ivrig var han med sina frågor.
"Vet ni var det är byggt? Vem har ritat det? Vilket träslag har använts? Hur klarade hon stormen så bra?"
Överrumplad av främlingens strida ström av frågor svarar hon:
"Vad är skälet till detta intresse? Jag kan säkert besvara flera av era funderingar, men då ni verkar så insatt förstår ni säkert att skeppets historia är mycket lång."
Med kläderna klistrade till kroppen och droppande hår gick hon längs raderna av skepp på jakt efter något torrt att ta på sig. Hon vågade inte fråga någon eftersom det säkerligen skulle leda till frågor hon inte ville besvara. Att det var fel att ta saker som till synes bara låg och skräpade visste hon men för tillfället kunde hon dock inte se någon annan utväg. Inte för att hon inte hade råd att köpa kläder men det verkade finnas en allmän ovilja att sälja kläder till de som hade störst behov av det.
Hennes djupa funderingar gjorde att hon nästan gick rakt in två personer som verkade diskutera det nyanlända skeppet.
"Vet ni var det är byggt? Vem har ritat det? Vilket träslag har använts? Hur klarade hon stormen så bra?"
Överrumplad av främlingens strida ström av frågor svarar hon:
"Vad är skälet till detta intresse? Jag kan säkert besvara flera av era funderingar, men då ni verkar så insatt förstår ni säkert att skeppets historia är mycket lång."
Med kläderna klistrade till kroppen och droppande hår gick hon längs raderna av skepp på jakt efter något torrt att ta på sig. Hon vågade inte fråga någon eftersom det säkerligen skulle leda till frågor hon inte ville besvara. Att det var fel att ta saker som till synes bara låg och skräpade visste hon men för tillfället kunde hon dock inte se någon annan utväg. Inte för att hon inte hade råd att köpa kläder men det verkade finnas en allmän ovilja att sälja kläder till de som hade störst behov av det.
Hennes djupa funderingar gjorde att hon nästan gick rakt in två personer som verkade diskutera det nyanlända skeppet.
//Sickan
Om MaCaKe-roll bloggen
Vi grundarna av den här rollspels-bloggen bloggar alla själva här på blogg.se (mer eller mindre aktivt, haha). Vi är alla tre kvinnliga studenter på KTH (Sickan och Kläms går Teknisk Fysik och Blubbis går Bioteknik). Vi gillar alla tre att läsa och att skriva, mer eller mindre.
Nu på KTH började vi plötsligt en dag att rollspela över sms. Jag (Sickan) och och Blubbis har rollat över sms förut i gymnasiet och Kläms typ kontrolläste när vi skrev av det in i Word (tur att Blubbis har en iPhone nu så hon bara kan kopiera in allt i mail!), så vi diskuterade en dag på tunnelbanan om vi inte skulle börja på ett nytt äventyr då våra två förra lixom dött lite nu, haha. Och eftersom Kläms ändå satt där bredvid oss så tyckte vi att hon skulle vara med den här gången också, vi har ju ändå alla touch-screens där man kan se hela konversationer i taget (älska! <3). Och jag tror inte någon av oss ångrat att vi körde igång det här. Det har blivit snart 30 sidor i Word, och vi har knappt kommit någonstans! Det är helt underbart! (Okej, det höll på att dö när jag var seg på att svara i typ över en vecka, men detaljer. Det är ju igång igen)
Storyn har inget namn ännu, vi har bara döpt bloggen efter huvudkaraktärernas namn - två första bokstäverna, haha. Ni kommer fatta senare när karaktärerna presenterat sig ordentligt.
Nu kände vi att vi ville få ut rollspelet till alla som vill läsa, så hoppas ni gillar det! :D
Hälsningar//
Sickan (skrev detta inlägg utan att de andra två vet, men de lär inte bli arga, haha), Blubbis och Kläms
Del 3
Mannen såg hur det underliga fartyget lade till i hamnen med skickliga sjömän. Han ville gärna gå fram och prata med dem, fråga om skeppet, hur det var byggt, var och när. Hur de styrde och navigerade henne. Men något höll honom tillbaka. Skulle de bli misstänksamma och jaga bort honom? Eller kalla på hamnvakten? Man kunde visserligen muta hamnvakterna, men så mycket hade han inte.
När han såg hur en figur från skeppet verkade lösgöra sig från mängden och ge sig av bestämde han sig för att han hade tur och sprang efter.
"Vänta! Ursäkta mig, stråhatten! Kommer ni från det nyanlända fartyget där borta?"
Hon stannade tvärt och vände sig om för att se vem det var som ropat, och fick genast syn på den långe främlingen som rusat efter henne. Hon rättade till brättet på hatten och svarade rappt:
"Ja, det stämmer."
När hon fick syn på det nyanlända skeppet förstod hon att det enklaste sättet att ta sig in i hennes nuvarande tillstånd skulle vara att simma. Dess märkvärdiga utseende drog till sig tillräckligt stor uppmärksamhet för att ingen skulle märka en ensam gestalt simma in i staden.
För de flesta skulle denna uppgift vara på gränsen till vad man klarar av men den unga kvinnans kraftfulla muskler tillät henne att simma långa sträckor utan att bli allt för utmattad.
Med siktet inställt på närmsta tomma brygga kastade hon sig i det svala vattnet och började simma.
När han såg hur en figur från skeppet verkade lösgöra sig från mängden och ge sig av bestämde han sig för att han hade tur och sprang efter.
"Vänta! Ursäkta mig, stråhatten! Kommer ni från det nyanlända fartyget där borta?"
Hon stannade tvärt och vände sig om för att se vem det var som ropat, och fick genast syn på den långe främlingen som rusat efter henne. Hon rättade till brättet på hatten och svarade rappt:
"Ja, det stämmer."
När hon fick syn på det nyanlända skeppet förstod hon att det enklaste sättet att ta sig in i hennes nuvarande tillstånd skulle vara att simma. Dess märkvärdiga utseende drog till sig tillräckligt stor uppmärksamhet för att ingen skulle märka en ensam gestalt simma in i staden.
För de flesta skulle denna uppgift vara på gränsen till vad man klarar av men den unga kvinnans kraftfulla muskler tillät henne att simma långa sträckor utan att bli allt för utmattad.
Med siktet inställt på närmsta tomma brygga kastade hon sig i det svala vattnet och började simma.
//Sickan
Del 2
Den mörkhårige mannen gick sakta fram och tillbaka mellan kajerna. Han vågade dock inte gå för nära skeppen, han hade redan blivit ivägjagad en gång för mycket.
Nya skepp anlöpte hela tiden Kellias stora hamn, men ett av dem, ett segelfartyg, fångade hans intresse. Skeppet verkade komma utifrån havet där det rådde storm. Hur hade hon klarat sig så bra? Diskret följde han efter för att ta sig en närmare titt.
Med vaken blick iakttog hon de rappa gastarna förtöja skeppet vid en av hamnens många pirar. Då landgången rullades ut var hon en av de första att kliva iland. Nyfiket såg hon sig omkring. Det röriga hamnlivet omgav henne, och hon såg sig nyfiket om, nöjd med att ingen verkade ta notis om henne, till synes bara ännu en lycksökare med siktet inställt på den stora staden. Med vinden i ryggen rättade hon till ränseln med de få tillhörigheter hon tagit med sig och började gå längs med kajen. En rekognosceringsrunda skulle säkert säga mycket om staden och dess invånare. Dolda koder och regler fanns överallt, speciellt i stadens till synes anonym tillvaro, där de flesta vid första anblicken bara var en del av mängden.
Den sista delen av landsvägen gick inte riktigt lika snabbt att lägga bakom sig som hon hade hoppats. Det var mycket folk i rörelse och hennes vilda utseende drog till sig många nyfikna blickar. Hon var van vid att bli iakttagen och tog ingen större notis om detta i vanliga fall. Nu insåg hon dock att det kunde ställa till problem när hon skulle ta sig förbi vakterna och in i den enorma staden. Av egen erfarenhet visste hon att uppmärksamhet inte var en fördel i den här typen av situationer.
Hennes något avvikande utseende gick oftast att dölja men då krävdes hela och rena kläder, något som endast fanns på andra sidan murarna. ... Om hon inte kunde ta sig in vattenvägen vill säga...
//Kläms
Nya skepp anlöpte hela tiden Kellias stora hamn, men ett av dem, ett segelfartyg, fångade hans intresse. Skeppet verkade komma utifrån havet där det rådde storm. Hur hade hon klarat sig så bra? Diskret följde han efter för att ta sig en närmare titt.
Med vaken blick iakttog hon de rappa gastarna förtöja skeppet vid en av hamnens många pirar. Då landgången rullades ut var hon en av de första att kliva iland. Nyfiket såg hon sig omkring. Det röriga hamnlivet omgav henne, och hon såg sig nyfiket om, nöjd med att ingen verkade ta notis om henne, till synes bara ännu en lycksökare med siktet inställt på den stora staden. Med vinden i ryggen rättade hon till ränseln med de få tillhörigheter hon tagit med sig och började gå längs med kajen. En rekognosceringsrunda skulle säkert säga mycket om staden och dess invånare. Dolda koder och regler fanns överallt, speciellt i stadens till synes anonym tillvaro, där de flesta vid första anblicken bara var en del av mängden.
Den sista delen av landsvägen gick inte riktigt lika snabbt att lägga bakom sig som hon hade hoppats. Det var mycket folk i rörelse och hennes vilda utseende drog till sig många nyfikna blickar. Hon var van vid att bli iakttagen och tog ingen större notis om detta i vanliga fall. Nu insåg hon dock att det kunde ställa till problem när hon skulle ta sig förbi vakterna och in i den enorma staden. Av egen erfarenhet visste hon att uppmärksamhet inte var en fördel i den här typen av situationer.
Hennes något avvikande utseende gick oftast att dölja men då krävdes hela och rena kläder, något som endast fanns på andra sidan murarna. ... Om hon inte kunde ta sig in vattenvägen vill säga...
//Kläms
Del 1
Kellias stora hamn var som alltid fullpackad. Där låg små fiskebåtar, handelsflottar gjorda för att smidigt kunna ta sig upp ner för den stora Serfasflod och större handelsskepp byggda för att klara av det öppna havet. Till och med delar av den kungliga flottan låg utspridda längst de bästa av alla de hundratals bryggorna, pirerna och platserna.
---Det var även fullt med människor och djur i hamnen. Köpmän, skeppare, ficktjuvar, soldater. Alla med ett ärende. Men det fanns en ibland alla dessa upptagna själar som hade ett annat mål. En lång, ung man med hår nästan lika mörkt som bränt kol. Han stirrade fascinerat på alla hamnens skepp och båtar, studerade dem i detalj med en grå-blå blick delvis gömd under det långa håret. Ingen tog någon större notis om honom, han smälte in i sina alldagliga kläder, men han hade en säck på ryggen tillverkad av ett underligt nästan glänsande material.
Kellia! Äntligen höjde sig stadens höga tinnar över vågornas skummande toppar. Till synes oberörd av stormens vrede stod en kortvuxen figur på segelfartygets akterdäck. I de grova, säckiga byxorna och stråhatten kunde hon lätt misstas för en stenhuggares son på väg att söka plats som lärling i den stora staden. Med det blonda håret färgat mörkt av ockra och klippt i en prydlig pagefrisyr kunde ingen vid första anblicken gissa sanningen om den unga kvinnan. Under stråhatten var hennes ljusblå ögon stadigt fästa på staden bakom vågskummet, staden med alla dess lockande möjligheter. Den perfekta utgångspunkten för hennes drömmars mål.
Hon sträckte på sig efter en lång natt. Som vanligt hade hon sovit bort hela förmiddagen och kläderna var så slitna och smutsiga att det var omöjligt att säga hur de sett ut när de var nya. Den långa vandringen hade satt sina spår och trots att hon älskade att vara ute i naturen och klara sig på det som fanns runt omkring skulle det bli skönt att komma fram till staden och vila lite. Utan att oroa sig för naturens alla faror.
---Det var även fullt med människor och djur i hamnen. Köpmän, skeppare, ficktjuvar, soldater. Alla med ett ärende. Men det fanns en ibland alla dessa upptagna själar som hade ett annat mål. En lång, ung man med hår nästan lika mörkt som bränt kol. Han stirrade fascinerat på alla hamnens skepp och båtar, studerade dem i detalj med en grå-blå blick delvis gömd under det långa håret. Ingen tog någon större notis om honom, han smälte in i sina alldagliga kläder, men han hade en säck på ryggen tillverkad av ett underligt nästan glänsande material.
Kellia! Äntligen höjde sig stadens höga tinnar över vågornas skummande toppar. Till synes oberörd av stormens vrede stod en kortvuxen figur på segelfartygets akterdäck. I de grova, säckiga byxorna och stråhatten kunde hon lätt misstas för en stenhuggares son på väg att söka plats som lärling i den stora staden. Med det blonda håret färgat mörkt av ockra och klippt i en prydlig pagefrisyr kunde ingen vid första anblicken gissa sanningen om den unga kvinnan. Under stråhatten var hennes ljusblå ögon stadigt fästa på staden bakom vågskummet, staden med alla dess lockande möjligheter. Den perfekta utgångspunkten för hennes drömmars mål.
Hon sträckte på sig efter en lång natt. Som vanligt hade hon sovit bort hela förmiddagen och kläderna var så slitna och smutsiga att det var omöjligt att säga hur de sett ut när de var nya. Den långa vandringen hade satt sina spår och trots att hon älskade att vara ute i naturen och klara sig på det som fanns runt omkring skulle det bli skönt att komma fram till staden och vila lite. Utan att oroa sig för naturens alla faror.
//Uppdaterat av Sickan
Äntligen
Efter lite trixande och failande (råkade skapa ett hotmail.se-konto som skulle användas till denna blogg, men skrev att det var hotmail.com först, så den braiga adressen "macake.blogg.se" är nu upptagen...) så är nu allting äntligen som det ska och funkar och så. Bara att göra bloggen lite snyggare (tråkig som jag vet inte vad just nu :P) och sen kör vi igång! :D
//Sickan, Blubbis och Kläms
